Snabbt och lätt!

2008-07-22
Lotta och Björn Olsson
hjortstigen@telia.com


Hej.
Vi vill börja med att tacka för en fantastiskt bra kurs. Två söndagar i slutet på maj, gick vi i Göteborg.

Vi har fått lön för den kursen och det var värt varenda sekund och krona.
Och nu tänker vi dela med oss av vår upplevelse.

Allt började den 14 juli med att jag (som vanligt) vaknade på natten vid 3-tiden och behövde gå på toa. Det var lite, lite blod i trosorna och även i toaletten. Jag väckte Björn och sa till att jag skulle ringa förlossningen. (Han somnade om inom 10 sekunder...)
Barnmorskan sa att vi inte behövde komma in direkt, men att de ville kolla läget på morgonen vid 8-tiden, om det inte kom mycket blod eller det satte igång mer innan dess.
Men jag kunde inte somna om. Inga värkar, men jag låg ju och kände efter - är det något på gång eller är det bara inbillning.
Ett par timmar senare började jag känna av sammandragningarna. Det gjorde lite ont i magen, så jag andades och slappnade av. Men det kändes mest som gaser och ytterligare efter en stund tömde jag tarmen, så då trodde jag absolut att det skulle gå över.

Jag kunde inte somna ändå, så jag gick upp och packade. Det hade jag inte gjort innan. Det var ju nästan två veckor kvar... Kläder till mig och bebis, necessär och en väska till blivande storasyster Vera, eftersom vi skulle lämna henne till barnvakt.

Runt kl 6 kände jag nog att det faktiskt var något på gång på riktigt. Mer regelbundna värkar att ta hand om och andas igenom.
Vid 6.30 väckte jag Björn och sa att det var dags att börja göra frukost, för det kanske ändå kunde vara något mer än bara en undersökning där på förlossningen. Jag fick i mig några matskedar yoghurt, men det gick inte att sitta. Då var det nog 3-4 minuter mellan värkar.
Men andningen funkade så bra, så det var inga problem att hänga över en bänk och flåsa tills det gick över. Sedan pysslade jag vidare.

Björn fattade nog inte riktigt på allvar att det var läge förrän jag sa kl 7.30 att NU vill jag att vi kommer iväg. Då hade vi inte fått tag i vår första barnvakt, men en av Veras bästa kompisar och hennes mamma var hemma och tog hand om henne.

Så vi lämnade Vera och åkte in. Värkarna ökade i bilen, men gick ändå att hantera. Fast det är inte skönt med guppiga och svängande vägar.

Kl 8.01 skrevs vi in. Då hade jag mellan 2 och 3 minuter mellan värkar.
Vi kom in på en inskrivningssal, men BM tyckte nog att det såg ut som att det var bättre att få komma in på en förlossningssal direkt. Vi höll med.
Hon satte CTG och vad det nu heter för att kolla hjärtljud och värkarbete. Allt såg jättebra ut.

Hon kollade och jag var öppen 3-4 cm. Sedan andades jag mig genom värkarbetet liggandes på sidan, ståendes, hängande på sängen och på knä över en sacco-säck. Det var inte smärtfritt, men hanterbart.
Kanske en timme senare ville de sätta en elektrod på min bebis huvud. Han rörde sig så mycket, så de fick inget bra hjärtljud. Samtidigt kollade hon hur öppen jag var, och det var ungefär 4 cm, det hade inte hänt så värst mycket alltså.
Men därifrån gick jag på något sätt in i en slags mental bubbla, för jag är bara delvis medveten om min omgivning. Bara när BM pillade på magen under en värk blev jag lite sur, men hon var bra på att vänta, och gjorde det bara om hon var tvungen - vilket hon då sa.

Björn var med hela tiden i jobbet. Mest klappade han och masserade mjukt över min rygg. Ibland fick han påminna mig om att slappna av och andas. Det var en otrolig trygghet att ha honom där och veta att visste vad han skulle göra.

Sista gången barnmorskan var inne så sa jag att jag ville ligga ner på sidan och att hon kunde sätta igång lustgasen, för värkarna tog liksom aldrig slut och jag behövde vila lite. Hon sa att visst kunde jag få ligga en stund men hon skulle komma tillbaka så jag kunde stå på knä eller gå lite emellanåt. (Kommer ihåg att jag tänkte att "jaja, vi får väl se...")
Sedan gick hon.

Jag vet inte vad klockan var då, men inte lång tid efteråt kände jag att det var riktiga krystvärkar på gång. Björn hade gått till vår väska för att få i sig lite mat när jag hör mig själv skrika BEBIS!!!
Han kom tillbaka och tryckte på larmet. Efter ett tag kom en undersköterska in och jag sa att bebisen är på väg ut. Jag hade fortfarande trosor på mig...

Hon lyfte på täcket och då var huvet ute. Han var helt blå, så hon blev lite rädd. Men jag är säker på att han stått så en värk och att resten skulle kommit ut på nästa. Men hon ropade på en BM (inte vår, utan en som råkade gå förbi i korridoren) och de drog ut honom för säkerhets skull. Så fort han var ute så skrek han och fick normal färg.

Efteråt kom undersköterskan tillbaka och sa att jag var den coolaste mamman i världen som lugnt sa att bebisen är snart ute, när han faktiskt var halvvägs.
Jag fick också massa beröm, både under tiden och efteråt av barnmorskorna för min totala avslappning under värkarbetet.

Visst tog jag till lustgas den sista kvarten, men det var mest för att värkarna inte gav sig alls. De klingade av, men försvann inte helt. Jag ville bara få tillbaka lite kraft. Sedan hann jag inte sluta innan han var ute.
Då var klockan 10.53.

Så 1,5 timmes jobb hemma och knappt tre timmar på förlossningen. Sedan var det klart. En helt fantastisk upplevelse. Jag var pigg efteråt och känner mig stolt och nöjd.

Björn var med hela tiden, såklart. Satt vid min sida och när jag stod på golvet och på knä så masserade han ryggen och skinkorna. Han peppade mig och andades åt mig ibland, när det var svårt att slappna av. Sedan fick han ju också se huvudet när det stack ut. Han var inte mindre förvånade än barnmorskor och undersköterskor.

Nu har vi varit hemma en vecka. Ivar äter och sover, sover och äter. Storasyster (Vera 4,5 år) är stolt och glad. Älskar att pussa och klappa på lillebror.

Tack igen för en inspirerande, fantastiskt nyttig och bra kurs!

Hälsningar
Lotta och Björn Olsson
storasyster Vera och nya lilla Ivar!