När vår Samuel kom till världen!

2008-07-11
Anna
anna.frenzel@bredband.net


Jag och min sambo Stefan gick på profylaxkurs med Erika Dickmark under våren 2008. Erika var en jättebra kursledare och kursen innehåll väldigt bra information och övningar. Jag övade andning och avslappning varje kväll från vecka 34 fram till förlossningen. Vi hade fått den 28 april 2008 som beräknat födelsedatum för vår bebis, men denna dag kom och gick utan någon vidare action. Jag hade haft en molande mensvärk under ungefär en veckas tid innan dess. Den 29 april så var jag hemma och städade och fixade, med förhoppning om att detta kanske skulle sätta igång det hela.

Min städning hjälpte; runt kl 12.15 på dagen kände jag plötsligt hur vattnet gick! Jag trodde för en sekund att jag kissat på mig, men eftersom jag inte känt mig kissnödig så insåg jag snabbt att det var vattnet som gått. Jag sprang ut till toaletten och blev sittandes där en stund medan jag funderade på vad jag skulle göra härnäst. När vattnet slutat rinna så försökte jag resa mig från toaletten, men då kom det mer vatten igen. Till slut grabbade jag tag i en handduk och sprang ut i lägenheten med den mellan benen för att hämta telefonen, för att sedan snabbt springa tillbaka in på toaletten igen.

Jag ringde till SÖS och blev först väldigt nervös när det dröjde en evighet innan de svarade! Till slut så svarade en kvinna i alla fall och jag fick en tid kl 14 för att konstatera vattenavgång. Jag ringde sedan min sambo (allt medan jag satt kvar på toaletten) som tog sig hem från jobbet. I bilen på väg till sjukhuset så började jag märka hur den molande mensvärken jag känt började komma och gå, till skillnad från tidigare då jag känt av den lite hela tiden. Redan i detta läge började jag med djupandningen som vi lärt oss på profylaxkursen. Det kändes i detta läge väldigt tryggt att ha något att fokusera på. När vi kom in till SÖS så fick jag ligga på en brits i ca 20 minuter för att de skulle mäta värkarna med CTG-apparaten. Jag kände värkarna men de gjorde inte ont än så länge. Redan i detta läge kom värkarna regelbundet med ca 5 minuters mellanrum. Efter denna kontroll så fick jag träffa en läkare som ville kontrollera om vattnet verkligen gått. När jag tog av mig trosorna såg han hur det rann längs benen och därmed var den kontrollen genomförd! Det visade sig även att jag redan var öppen 3 cm, utan att jag haft några direkta värkar. Jag och min sambo blev väldigt positivt överraskade! Efter detta blev vi hemskickade för att äta och jobba vidare med värkarna hemma.

Redan i bilen på väg hem så kände jag hur värkarna började bli lite starkare, men de gjorde fortfarande inte särskilt ont utan det var mest lite obehagligt. Väl hemma så satte jag mig på en pilatesboll och min sambo satte på tensapparaten, vilken gjorde susen! Jag är väldigt glad att jag blev rekommenderad denna apparat, annars hade jag inte brytt mig om att testa den. Man känner ju fortfarande värkarna, men stimuleringen från tensapparaten får en på andra tankar. Värkarna började ganska omgående komma oftare, men de var för korta (ca 30-40 sek) för att SÖS skulle vilja att vi kom in igen.

Vi kämpade på hemma, och med hjälp av andning och avslappning så kunde jag ta emot värkarna på ett jättebra sätt. Jag blev aldrig rädd utan det kändes väldigt naturligt – kroppen jobbade och jag hängde liksom bara med. Runt kl 21.15 på kvällen kom min pappa och hämtade oss för att skjutsa oss till SÖS. Väl framme tog det ett tag att komma upp till förlossningsavdelningen eftersom jag var tvungen att stanna vid varje värk, och nu kom värkarna med ca 2 minuters mellanrum. När vi fått komma in i vårt förlossningsrum så kunde barnmorskan konstatera att jag var öppen 6 cm, då var klockan ca 21.45. Vid det här laget så hade jag gått över till mellanandningen, vilket kändes mer naturligt. Det var en lite lustig känsla att jag mellan värkarna inte kände någonting, det är svårt att föreställa sig innan man går igenom det! Jag fick även prova lustgasen vilket i sig var en spännande upplevelse. Innan jag fått kläm på tekniken så drog jag lite för djupa andetag vilket resulterade i att jag blev illamående och jag fick en känsla av att jag betraktade mig själv och det som hände utifrån. Allt kändes plötsligt väldigt avlägset. När jag fått kläm på tekniken så fungerade lustgasen jättebra.

Efter barnmorskans kontroll så lämnade vi ensamma för att kämpa på. Jag använde en blandning av djup- och mellanandning i lustgasen genom varje värk och hade även kvar tensapparaten. Plötsligt kände jag som en slags kramp mitt i en värk och min sambo ringde då efter barnmorskan. När hon kom in kl 23.30 och undersökte mig så var jag plötsligt helt öppen och hon konstaterade att det bara var att börja krysta. Krystvärkarna var häftiga och det kändes skönt att äntligen få börja krysta och slippa de jobbiga ”vanliga” värkarna. Jag hade i min förlossningsplan skrivit att jag gärna ville använda en förlossningspall eller stå på knä i sängen, men allt gick så fort och när det väl gällde så struntade jag faktiskt i vilken ställning det blev, bara bebisen kom ut! Under krystarbetet tappade jag bort mig lite i andningen, och jag upplevde aldrig att det fanns någon möjlighet för mig att lättandas istället för att krysta. Kroppen tryckte ju på nedåt så det var bara att hänga med! Det hela resulterade i att jag, efter barnmorskans inrådan, krystade i gynställning vilket kändes jättebra, och kl 00:09 den 30 april kom äntligen vår lilla son till världen! Samuel var 51 cm lång och vägde 3440 gram och var självklart världens sötaste lilla kille!

Vi hade båda väldigt stor hjälp av att ha gått kursen. Jag hade något annat än smärtan att fokusera på och kände mig aldrig rädd utan bara lugn, och min sambo fick jättebra tips på hur han kunde hjälpa mig under förlossningens gång. Jag rekommenderar varmt kursen, främst till er som ska föda ert första barn eftersom man inte riktigt vet vad det är man ska förbereda sig på. Men glöm inte att öva, öva, öva på andningen och avslappningen!!