Att föda med profylaxandning när man blir igångsatt

2008-05-18
Lotta
chlotta@hotmail.com


Den 1 april var det bestämt att min förlossning skulle startas upp om den inte kommit igång av sig själv. Detta eftersom jag då gått 41+6 och bebisen på tillväxt-UL 41+3 visat sig vara stor, det fanns risk att h*n skulle väga över 5 kg, inte överraskande eftersom jag var stor som ett hus trots normalt SF-mått. På morgonen den första hade ingenting hänt, klockan 9 ringde man från förlossningen och välkomnade oss in för att bli föräldrar.

Vi hade förberett oss på att förlossningen skulle starta hemma och att vi skulle ha tid på oss att ladda inför den stora händelsen. Hade även tänkt igenom kejsarsnitt och funderat på hur detta skulle kunna bli, men igångsättning var inget vi tänkt oss skulle hända. När detta började bli aktuellt läste vi lite på nätet om hur det skulle gå till, och förberedde oss på att detta kommer att ta lång tid.

Ingenting blev sedan som vi tänkt oss...

Det kändes väldigt absurt, vi var nästan lite fnissiga när jag vid 10-tiden vaggade mot förlossningen med en enorm mage och foglossning. Vi fick ett rum där vi skulle tillbringa det närmaste dygnet trodde vi. Kopplades upp till CTG och tyckte att det var ganska långtråkigt. Strax före lunch gjordes en undersökning och jag var öppen 4 cm, vilket jag redan varit 41+3. Jag hade känt en del sammandragningar under de sista veckorna, men inget allvarligt så detta förvånade mig lite. Då jag ju var såpass öppen punkterades hinnorna och vattnet gick. Jag fick lite lunch och maken smet ut och tog en promenad, detta skulle ju ta tid... Vid 13.30 hade ingenting hänt, inte ett spår av värkar och man bestämde sig för att sätta värkstimulerande dropp för att få igång förloppet. Jag fick låg dos av droppet, det tog väldigt bra. Inom tio minuter från det att man satt det hade jag fyra kraftiga värkar (60-90 sekunder långa) på tio minuter. Jag började använda mig av djupandning men fick snart gå över till mellan eftersom värkarna var så kraftiga. Maken kom tillbaka till och stöttade med andningen och satte TNS på ryggen. TNSen hjälpte mycket bra mot smärtorna i ryggen, andningen gjorde värkarna hanterbara.

När värkarbetet väl startat kom värkarna med en otrolig kraft och frekvens, när jag öppnat mig upp till åtta cm var jag helt slut, jag hade i princip ingen värkvila. Vi ringde på personal som undrade om jag inte ville ta lustgas iallafall, i mitt förlossningsbrev hade jag angett att jag vill prova utan. Jag accepterade lustgasen och hittade efter en stund ett sätt att kombinera denna med andningen för att för att få bästa möjliga effekt av båda. Nu hade jag helt gått in i mig själv, jag blev väldigt inåtvänd, ilsken och fokuserad. Tyckte att alla i rummet, inklusive min make störde mig eller var onödiga på ett eller annat sätt :)

De sista 2 cm öppnades i turbofart och det var bara att hänga på. Strax efter 18 kom krystvärkarna, här kändes det skönt att ha tränat på dem innan, liksom att kunna fokusera på målet. Efter en stunds krystande frågade jag BM om hur långt det var kvar. Hon svarade mig att det kunde vara fem, 15 eller 25 krystvärkar, det var helt upp till mig, samtidigt fick jag känna bebisens huvud mellan mina ben. Där kom en stor beslutsamhet över mig, det är bara jag som kan fixa detta. Tre krystvärkar senare hade jag vår underbare gallskrikande son på magen. Den som gjort UL på honom på fredagen hade rätt i att han var stor, 4930 g och 56 cm med stort huvud.

Allting gick väldigt bra, några mindre bristningar bara. Jag är otroligt glad att vi gick kursen, den var till stor hjälp under förlossningen, och även efteråt... Toabesök och amning var bra tillfällen att träna på!