Jag längtar redan efter att få göra om det!

2003-06-21
Helena



Vår underbara lilla Tuva kom tidigt!
Hon var ju beräknad till 1 maj, så hon kom nästan 3 veckor för tidigt. Men hon vägde 3,450 och var 50 lång och mådde toppen så det var inga problem.

Vi tar det från början... Både Martin och jag var väldigt lugna och förväntansfulla inför den kommande förlossningen, 99,9% tack vare kursen vi gått. (Föräldrautbildningen som hölls på Jakobsbergs MVC var ett skämt, men det är en annan historia.)

Natten mellan fredagen och lördagen den 11 och 12 så gick vattnet, men jag hade inga värkar. Lördag fm åkte vi till BB Stockholm - som hade plats till min STORA glädje - för kontroll. Vi mådde bra, så det var bara att åka hem och vänta på att värkarna skulle sätta igång. Det gjorde dom redan lördag kväll och det började bli regelbundet vid 12 på natten ungefär. Allt eftersom värkarna friskade i, så väckte jag Martin då o då för att få hjälp med att kontrollera andningen så att jag inte flippade. Jag vet att jag tänkte när det var ca 6-7 minuter mellan värkarna, "om det är så här jobbigt nu, hur ska jag då orka sen?!" Men det gick bra ändå.

Framåt morgonkvisten när det var ca tre minuter mellan värkarna så åkte vi in. Då upplevde jag nog värkarna tätare än vad de var, kunde fortfarande andas kontrollerat, men tyckte så klart att det började bli riktigt kämpigt. Martin körde in, lugnt o fint... och vi var inne straxt efter 7 söndag morgon. Jag var då jättetrött trots att jag var helt avslappnad mellan värkarna, och efter några timmar så blev värkarna så jobbiga att jag inte helt klarade att andas igenom dom utan spände mig på topparna. Martin var dock ett fantastiskt stöd. Andades med mig hela tiden, höll min hand där jag låg lutad på sidan mot sackosäcken. Och när det var som mest jobbigt hade vi ögonkontakt och han kämpade för att hålla mig fokuserad på andningen. Då sa vi att det kanske var dags att prova lustgas, men väntade lite.

De hade inte tittat tidigare pga den tidiga vattenavgången o infektionsrisken, men nu (fm) tyckte de att det var dags att se hur öppen jag var. Jag höll på att börja gråta av lättnad när de trot eller ej sa att det var klart! Kanterna kändes inte längre och huvudet var på väg ner!

Jag vet att jag tänkte precis innan det, när Martin påminde mig om lättandningen när jag spände mig, "nej jag kan inte ta till lätt andningen redan, den ska ju sparas till då det verkligen blir jobbigt sen!"

Jaha, sen var det bara att krysta, lyckades delvis andas igenom några av de första krystvärkarna, men följde med ganska snart. Några bröl hördes inte men oj vad jag skrek. Slog rekord på avdelningen och till slut så tipsade de mig att bita ihop och låta kraften gå till att trycka på istället. Men å andra sidan så hade jag ju faktiskt ingen bedövning, inte ens lustgas. Det var inget jag planerat precis!

Vips så var hon ute, vilken otroligt fantastisk känsla! Kl.11.22 kom hon.
Och lite fort gick det nog, jag sprack lite och fick sy 4 stygn.

Efter att ha sett Schymans blålila krabat så ställde Martin o jag in oss på att hon skulle va ful, blå och knölig när hon kom ut, för att inte bli "besvikna". Men såklart så var hon vackrast tänkbara!

Idag är hon 2 månader och hon blir bara sötare o sötare. Vi har dessutom välsignats med en väldigt "snäll" bebis. Hon äter o sover o ler. När hon blir missnöjd så gnäller hon lite... hoppas bara att detta fantastiska humör håller i sig!

När jag ser tillbaka på förlossningen så blir jag rörd till tårar för att det var så fantastiskt. Det är nästan så att jag redan längtar efter att få göra om det!

Tiden efter förlossningen var däremot jobbigare än vad jag väntat. Dels för att jag inte var förberedd på det, och dels för att inte moderkakan kom ut hel, utan resterna kom ut 4 dagar senare - USCH. Men till stor del tror jag att jag hade tacklat det bättre om jag förberett mig även för det, precis som för gör för förlossningen. Jag tycker nog att man borde prata lite mer om "efter-tiden" innan förlossningen.

Men hur som helst ville vi tacka för en jättebra kurs och meddela det lyckliga slutet...

Helena, Martin och Tuva