Vildas & Viggos födelsedagar

2008-04-22
Alexandra Lange
alexandra@fia-angered.se


Inom loppet av ett och ett halvt år har vi fått två underbara barn. Jag har valt att beskriva båda förlossningar eftersom det inte riktigt går att berätta om den ena utan att samtidigt beskriva den andra.

Vilda 2006 10 21
Vilda var inte på något sätt planerad men mycket välkommen. Graviditeten gick jättebra även om jag till en början mådde ganska illa och var oerhört trött. Blodtrycket var en aning högt till och från, vilket gjorde att den västafrikanska dansen som jag undervisade i på kvällstid fick avbrytas de sista månaderna och därmed uteblev tyvärr mina ”må-riktigt-bra-droger” dvs endorfinerna. Det dagliga arbetet som folkhögskollärare kunde jag i alla fall fullfölja som planerat till två veckor innan det beräknade datumet.

Under graviditeten hade jag av olika anledningar inget större behov av att delta i aktiviteter riktade specifikt och endast till gravida. Jag tyckte även att mycket av det som finns skrivet om graviditet, föräldraskap och liknande, ofta ger en ganska märklig och stereotyp bild som jag inte alls kände igen mig i och då syftar jag bl.a. på hur kvinnor framställs i det stora hela, könsroller osv. Eftersom jag tyvärr hittade ganska lite litteratur som jag tyckte var vettig, och kanske inte heller gav det en större chans genom att aktivt leta på djupet, så valde istället att göra rejäla intervjuer med vänner som varit i samma situation. Dessa berättelser tillsammans med boken ”Innan du föder” av Anna Wilsby gav mig enormt mycket. Som en förberedelse inför förlossning och föräldraskap valde vi även att gå en profylaxkurs. Henrik är sjukgymnast och psykoterapeut och har sedan länge jobbat med mindfulness och olika former av mental träning, så detta såg vi som ett slags komplement för hans del. För min del blev kursen mer en grundläggande föreberedelse och i kombination med en lång bakgrund inom gymnastik och dans och den kroppskontroll som man kan få av sådan träning, så kändes det hela ganska perfekt.

Vi blev jättenöjda med kursens innehåll, övningar och de redskap som vi deltagare fick med oss. Det var dessutom det enda forum som vi träffat på där partnern verkligen gavs en riktigt betydande roll i graviditet och förlossning. Träningen som vi själva skulle göra gick det väl lite sådär med. Det hade definitivt kunnat vara mer av den sorten. Vi hade nog inte tillräckligt med disciplin och det var svårt att inte flippa ur och tramsa loss under övningarna, i alla fall för min del.

Mitt blodtryck ökade mot slutet av graviditeten och under en extrakontroll några dagar efter det beräknade datumet bestämdes det att vi skulle bli igångsatta dagen efter för att undvika havandeskapsförgiftning. En liten chock att det alltså var dags men samtidigt väldigt spännande. Det var bara att åka hem och packa i ordning det sista och försöka förebereda sig inför det faktum, att om allt går vägen är vi föräldrar inom kommande dygn. Med tanke på att vi bor på en ö i Göteborgs södra skärgård så var detta med att få en bestämd tid för förlossningen ganska befriande dvs vi slapp oroa oss med transport (båt).

Dagen efter åkte vi in tidigt till specialen på Östra sjukhuset. Vi fick ett rum, pratade med personal om det som stod i förlossningsbrevet och därefter började undersökningarna. Allt upplevdes väldigt lugnt och tryggt, vilket bl.a. kunde bero på att det just då var få förlossningar på gång. Det var en mycket tillmötesgående personal. En liten ”igångsättartampong” sattes in och sedan var det mer eller mindre bara att vänta. Specialen på Östra är förövrigt en trevlig avdelning och vi passade på att ”leka spa” och försökte koppla av så mycket det gick. Men inget hände och det kanske kunde förklaras med att den lilla tampongen på något sätt hela tiden trillade ut, så jag fick diskret försöka leta upp den lite här och var i korridorerna. På sena eftermiddagen gick vi iväg för att äta pizza. När vi kommit tillbaka och gjort oss redo för att sova för natten började vattnet att sippra. Klockan var runt 21.30. Äntligen, men oj vad trötta vi var. En trötthet som snabbt förvandlades till full koncentration och lite fnissighet.

Värkarna satte nu igång och ökade snabbt i kraft och längd. Hela jag skakade. Antagligen på grund av en blandning av spänning, nervositet, adrenalin och trötthet. Andningen fungerade bra men så snart jag tappade koncentrationen en aning blev smärtan betydligt värre och fick nästan panik. Vi hade inte riktigt pratat om målbilder innan eftersom jag mest går in i själva andningen utan någon direkt bild eller tanke. Till en början använde vi vår medhavda tens-apparat men den togs snart bort i samband med att jag fick bada och började använda lustgas. Badet var fantastiskt skönt och avslappnande, och lustgasen fungerade bra. Jag vaknade till liv från min ”andnings-fokuserings-koma” och beordrade Henrik att äta och att bjuda barnmorskorna på choklad. Men så snart jag var tillbaka i förlossningsrummet gick jag in i min bubbla igen. Jag fick värkstimulerande dropp för att det hela tycktes ha stannat av. En skalpelektrod fästes på bebisens huvud för att öka kontrollen av hur den mådde. Men det var efter visst velande. Vi var inte speciellt förtjusta i detta men efter en stund tyckte även vi att den nog borde sättas på. Barnmorskan satte akupunkturnålar, men jag vet egentligen inte om de hjälpte så mycket. Jag ville mest passa på att pröva akupunktur och försöka träna lite på att få bort min noja för nålar och sprutor. Några barnmorskor ville gärna ha mig stående ibland, men jag föredrog att ligga ner och bara andas. Så inget ”dansa ut bebisen” för mig inte. Jag stod också hellre på knä och hängde över sängstödet. Under varje värk höll jag (grep krampaktigt!!!) Henriks hand, och det var också den enda delen av kroppen som jag fick spänna kom vi överens om. Min vänstra handled var sedan den enda delen i kroppen som jag hade värk i efteråt under en lång tid.

Henrik hade i stort sätt full koll på värkarna och gav mig lustgasen när det var dags att andas in i värkarna. Det enda jag koncentrerade mig på var att försöka andas rätt och att slappna av. Vilka som gick in och ut i rummet och vad som egentligen sades hade jag ingen aning om. Till och med de enklaste frågor fick Henrik ”tolka” till mig. I mitt huvud visste jag ändå exakt var i förlossningen jag befann mig varje gång vi fick information om hur öppen jag var. Att ha läst på ordentligt om detta innan gav definitivt ett viktigt lugn och trygghet mitt under själva förlossningsprocessen.

När det väl var dags att krysta fick jag full guidning av Henrik och barnmorskorna om hur jag skulle göra och sedan gick det undan. Efter tre krystvärkar kom det ut en blå bebis med uppspärrade ögon och stort gap. En blöt liten frisk gos på 2400g lades på mitt bröst. Det hade gått 12 timmar från det att vattnet börjat sippra. Jag sprack ingenting och slapp att bli sydd, och det var jag oerhört tacksam för – spruträdd som jag är. Jag mådde förvånansvärt bra efteråt, jag som hade väntat mig det allra värsta inte minst för att det skrivs och pratas så mycket om hur otroligt sargad, mörbultad, trött och urlakad kroppen är efter en förlossning. Jag duschade och sedan fikade vi. Så lyckliga och nöjda. Några timmar senare var jag utanför sjukhuset och andades in höstluften, och inne låg vår fina Vilda naken mot Henriks bara bröst.

Jag är så otroligt tacksam för det som kursen gav oss och för den förlossning som vi fick. För mig blev profylaxen en slags ”frälsning”. Kan inte förstå hur man föder barn utan denna teknik och detta förhållningssätt. Jag behöver väl knappast nämna att jag numera gärna ”missionerar” och råder alla gravida att gå kurs. Den gav dessutom så mycket mer än bara inför själva förlossningen.

Viggo 2008 03 29
När Vilda var 8 månader blev jag gravid igen. Det var inte alls planerat denna gång heller, och vi hade nog tänkt vänta ett tag. Men välkommet blev också detta yngel i magen. Graviditeten med Viggo var annorlunda jämfört med den med Vilda. På många sätt, och det har naturligtvis att göra med att kroppen inte var helt återställd efter den förra graviditeten. Att sedan ha ett barn runt 1 år gör också att man aldrig riktigt kan vila, inte jag i alla fall. Även om jag började jobba halvtid på en ny arbetsplats när Vilda var 6 månader (amningen funkade ändå fram tills hon var 10 månader), vilket innebär viss avkoppling för kroppen, så kände jag mig oerhört mycket tröttare denna gång. Mådde också mer illa i början av graviditeten, hade mycket mer sammandragningar och fick en del problem med fogarna. Jag hade mer eller mindre konstant dåligt samvete för att jag inte kunde ägna vare sig bebisen i magen eller Vilda all den energi och uppmärksamhet som jag ville. För att inte fogarna skulle ”gå sönder” blev det ingen träning (och inga endorfiner) alls, vilket naturligtvis inte gjorde det hela bättre. Magen var inte speciellt stor denna gång heller, men bebisen var liksom Vilda ”vild” och väldigt aktiv där inne. Inte alltid så bekvämt…

När det började bli dags för Viggo att komma ut så var jag mycket lättad, och Henrik också. Men jag var mycket mer nervös och orolig inför förlossningen än förra gången. Antagligen för att jag visste vad det hela kunde innebära – smärtan finns som ett slags minne i kroppen. Denna gång skulle vi inte heller få en tid för igångsättning, så vad som helst kunde ju hända, när som helst. Dessutom tänkte jag att det inte kunde gå lika bra som förra gången, och förberedde mig så smått på diverse katastrofer. Samtidigt fanns det inte mycket tid eller ork för varken Henrik eller mig att förbereda oss ordentligt. Min ”bibel” (Innan du föder, Anna Wilsby) åkte fram igen och underlättade det hela mycket. Jag kom på rätt spår med tankar och känslor så snart jag började läsa och det var oerhört skönt.

Viggo var beräknad till den 30 mars. Dagarna innan hade förvärkarna börjat och den 27e på kvällen började slemproppen ge vika. Dagen efter blev värkarna mer regelbundna. Vi ville inte chansa och riskera att föda på båten eller i bilen, så vi åkte in till Östra sjukhuset fredagen den 28e på kvällen. Det var en ganska lugn resa in och jag andades genom värkarna som började tillta. Vi mottogs av en vänlig barnmorska som fick ett utförligt förlossningsbrev. Hon undersökte mig och konstaterade att jag ”bara” var öppen 2 cm, vilket var ganska väntat av oss. Efter ett skönt bad som fick mig att sluta ha frossa, gick vi och vilade en stund. Jag vaknade då och då mitt i värkarna och det gjorde väldigt ont att missa att andas in i dem. Runt kl.4 kom några otäcka värkar och det var dags att bli undersökt igen. Denna gång av en barnmorska som jag direkt inte kände mig trygg med. Det var faktiskt första gången jag upplevt något sådant insåg jag då. Hon hade ingen som helst känsla för vad jag ville och lät mig inte andas igenom värkarna ifred, utan körde på med sina kontroller som gjorde onödigt ont. Hon svarade mig nästan irriterat när jag bad henne vänta en kort stund tills värken var över. Det var nog tur att jag var lite omtumlad och trött, annars hade det inte blivit trevligt för henne. Jag höll mig och väntade på att hennes pass skulle sluta snart. Det gjorde det, och in kom en underbar kvinna med lång livs- och yrkeserfarenhet, som kändes ända in i själen. Så snart hon kom och lade sin hand på mig samtidigt som hon presenterade sig så slappnade jag av och kände en stor lättnad. Värkarna blev allt starkare och jag var tillbaka i badet några gånger. Lustgasen hade jag med mig hela tiden, liksom Henriks hand. Krystvärkarna var betydligt kraftigare denna gång än med Vilda, och de tog lite längre tid. Andningen och lustgasen fungerade hela tiden. Och liksom förra förlossningen förstod jag hela tiden var jag var i processen beroende på hur det kändes och vad barnmorskan gav för information. Jag var mycket mer närvarande under slutfasen denna gång.

Under svidande smärta och med ett och annat vrål gled bebisen ut och lades på bröstet. Viggo var hos oss. Vilken lättnad och lycka. Jag var faktiskt otroligt glad för att det nu var över. Att få ha honom hos oss. Att allt gick vägen, en gång till. Och heja profylaxen. Men det kändes verkligen mer (ont) att krysta ut en bebis på 3520g jämfört med 2400g, och underlivet var betydligt mer svullet men det blev inga bristningar som behövde sys denna gång heller.

Nu ska det nog inte bli fler yngel i magen, i alla fall inte på ett bra tag. All kärlek ska ges till Vilda och Viggo.