När min skatt kom till världen

2008-03-31
Lotta
lotta_angel6@hotmail.com


Innan jag blev gravid så var jag väldigt rädd för att föda. Man har ju hört en del skräckhistorier och jag har aldrig varit bra på att uthärda smärta. Dessutom är jag spruträdd så många av bedövningarna var föga lockande. Därför blev jag så glad när jag fick höra om profylaxkurserna!

Jag gick 6 dagar över tiden och hade sovit ganska dåligt de sista veckorna men natten innan dagen D sov jag hur skönt som helst. Vaknade kl 6.00 och kände mig pigg och hungrig. Min sambo jobbade och vi smsade lite. Kl 7.30 kom första värken och de följande var regelbundna och ganska täta. Min sambo kom hem och vi spelade spel, promenerade och åt lunch. Hela tiden var värkarna regelbundna, ca 3 på 10 min. Men det kändes väldigt bra.
Vid 12.30 ringde vi till Mölndal och de tyckte vi skulle komma in.
Väl där så satt jag med CTG och det var nästan det jobbigaste - att sitta still. Barnmorskan förvarnade om att vi kanske skulle få åka hem eftersom värkarna inte verkade vara så starka. Ha! Jag var öppen 5 cm! Hon var imponerad...

Jag fick tvätta mig och sen fick vi ett rum med badkar eftersom jag önskade det. Jag badade i 1 timme men sen kändes det olustigt att sitta still. Efter det följde några timmar där jag bara traskade runt, runt i vårt rum. Det var skönast så. Min sambo sitter i en fåtölj och tittar på - tämligen sysslolös...Vi väntade på att vattnet skulle gå. När klockan närmar sig 18 så känns inget alls bra längre. Vill att det ska hända något!
BM kommer in och föreslår lustgas och jag samtycker. Hon vill kolla om jag öppnat mig mer och det har jag - 10 cm och när hon känner så går vattnet.

Allt är under kontroll och jag kan känna att jag är med hela tiden. Har fortfarande inga krystvärkar för vår lille skrutt har inte roterat klart där inne och detta gör ganska ont. Detta tar en timme men sen kommer krystvärkarna.
Bm pushar superbra också och tycker profylaxandning är toppen. Hon guidar hela vägen. 19.58 är han född. 4075 g och 51 cm. Välkommen till världen, Benjamin!