In i sista minuten!

2008-02-25
Anna



F:s födsel 22 november 2007
De första värkarna kom tidig kväll den 20 november. Jag blev glad eftersom jag snart gått en vecka över tiden och hade börjat känna mig redo för att föda och äntligen får träffa vårt lilla barn. Värkarna var regelbundna men det var minst 10-15 minuter mellan dem och det fortsatte med samma intervall under hela natten. Värkarna var så pass starka att jag inte kunde sova någon sammanhängande sömn, men jag låg mest i sängen under natten och slumrade mellan varje värk. Ibland gick jag upp och vandrade; gick på toaletten eller drack något. Jag andades genom varje värk och klarade mig på djup- eller mellanandning. Jag kände mig hela tiden lugn och upplevde inte smärtan som särskilt jobbig. Efter en hel natt utan riktig sömn och med värkar som fortfarande höll på så åt vi frukost och sen lunch och värkarna var i princip regelbundna men det var hela tiden ca 10 min mellan varje värk. Jag började ställa in mig på att det inte skulle bli någon snabb förlossning utan snarare ganska långdragen och att barnet skulle komma typ måndag, kanske först tisdag. Jag var därför ganska lugn och vi var hemma, tittade på DVD och mysade. När värken kom gick jag oftast upp ur soffan eller var jag nu befann mig och ställde mig lutandes mot en bänk eller dylikt och andades. Vaggade höfterna runt och andades. Det kändes skönt att röra sig när värken pågick, som om jag på något sätt hjälpte till eller fick smärtan att kännas meningsfull och inte bara jobbig. När kvällen kom åt vi och maken gick till sängs runt 21-22. Jag vilade men kunde inte sova, värkarna började bli starkare, men egentligen inte tätare. Vid halvtvå tiden väckte jag min käre make och sa att jag gärna ville ha sällskap. Jag kände inte att vi borde åka in men som sagt – lite sällskap vore inte fel. Jag hade nu haft en eller två ”monstervärkar” som varade i mer än 2 minuter, kanske 3-4 tom. Det var bara vid dessa få värkar som jag nästan kände panik och svor och sa ”jag orkar inte mer”. Men utöver detta så kände jag aldrig någon maktlöshet eller rädsla, det var som om jag och min kropp hade accepterat att detta var nödvändigt för att vårt lilla barn skulle komma till jorden. Jag oroade mig inte heller för nästa värk utan vilade verkligen mellan varje värk och tog en värk i taget. Det var nödvändigt för att kunna slappna av. Andningen var mitt redskap och det FUNGERADE verkligen. Vi ringde förlossningen vid ca 03.00 när jag satt i badet men de lät lugna när vi beskrev förloppet och tyckte inte att borde åka in, men sa att vi var välkomna in för en kontroll om vi själva ville. Det var som kortast ca 5 minuter mellan värkarna, dvs. inte tre värkar på 10 minuter som vi hade fått lära oss att det helst skulle bli innan man åkte in. Någon gång efter detta och när jag var på väg upp ur badet (satt där kanske 30 min) blev plötsligt värkarna tätare och jag kände att det nog skulle vara bra att få veta hur långt det hade gått. I värsta fall kunde vi ju alltid åka hem igen…..vi skulle bara veta hur det egentligen låg till!!! Maken fick bråttom med att samla ihop de halvpackade väskorna och fick även hjälpa mig att klä på mig eftersom jag nu hade så täta och kraftiga värkar att jag hade svårt att stå och gå. Jag började känna att det nu verkligen hände något och strax före maken ringde taxin så kände jag kraftigt tryck nertill och en ”nu vill jag bajsa-känsla”. Trots profylaxkursen och allt jag läst om att det var så det kändes när barnet tryckte sig ner så tänkte jag ”jag måste bajsa”. Sagt och gjort satte jag mig på toaletten men förstod inte varför det inte gick att bajsa, trots att det kändes så…maken undrade var jag var och blev nog en aning full i skratt mitt i röran. Jag kom upp men kände nu att det var tveksamt om jag kunde klara av en taxifärd och började mumla om ambulans….det tryckte otroligt i underlivet och värkarna var mycket starka och täta. När taxin kom kunde jag dock gå ut till den och själva färden tog bara 10 minuter eftersom klockan var ca 05.30 på morgonen och trafiken som tur var minimal. Jag lättandades nästan hela färden och det var en lättnad att komma fram till BB. Jag var ganska borta och kunde knappt hälsa på personalen som mötte oss. Efter en undersökning sa barnmorskan ”Jag kan meddela att du är öppen 10 cm! Det är inte riktigt dags att krysta ännu, men snart. Snart får ni träffa er bebis!” Jag blev otroligt förvånade och samtidigt lättad – nu var det kanske inte så mycket jobb kvar, jag var trotsa allt ganska trött efter två nätter och en dag med värkar (och utan ngn egentlig sömn). Maken började skratta lite nervöst och förvånat – vi förstod nu båda två att vi hade åkt in i sista sekunden. Krystvärkarna var starka men eftersom jag blivit lite tagen på sängen över hur snabbt gången jag var så kom glömde jag bort allt jag hade lärt mig om att krysta och riktade skriket uppåt, dvs. åt helt fel håll. Maken och personalen hjälpte mig dock att rikta nedåt och vips kom jag ihåg! Det var ovärderligt att få makens underbara stöd och vägledning. Kursen var verkligen jättebra för honom med och han blev min coach när jag som mest behövde det! I slutet hjälpte personalen till lite vid en värk och tryckte på magen eftersom hjärtljudet gått ned lite. Jag kände mig dock aldrig orolig eftersom krystvärkarna var så starka. Och plötsligt gled vår lilla mirakel ut och ett härligt skrik fyllde rummet. En liten varm och våt varelse lades på min mage och jag kände ett omedelbart lugn och en enorm tillfredsställelse. Ren och skär LYCKA! Vi skrevs in på BB 05.40 och 06.50 föddes vår underbara dotter. Tack var profylaxen fick vi en underbar förlossning, men som sagt – avslappningen fungerade nästan FÖR bra och vi var nog lite FÖR lugna. Det hade inte skadat att åka in till BB några timmar tidigare. Jag klarade mig utan ngn medicinsk smärtlindring men hade gärna prövat lite lustgas de sista timmarna. Hur som helst är jag dock väldigt nöjd med förlossningen och minns den som en otroligt häftig och mäktig upplevelse som jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag ser fram emot att förhoppningsvis få göra om det och jag rekommenderar alla som ska föda barn att öva på denna fantastiska teknik! För mig var det guld värd!!!