Jag känner mig som en superkvinna!

2003-05-06
Cathrine och Janne



Jag vaknade onsdagen den 2:a april klockan 5.00 av att jag hade mensvärk och tänkte ”har det börjat?” Jag låg kvar och kände på värken lite och den återkom med en kvarts mellanrum ungefär. Jag kunde ändå ligga och halvslumra samtidigt som jag innerligt hoppades att det äntligen var dags, tio dagar över tiden som jag var...

Framåt 6.00 sa jag till Janne att ”jag har lite mensvärk, tänk om det har börjat”... Klockan 6.30 gick jag upp och när jag satte mig upp i sängen rann det vatten... En stor pöl bildades på lakanet och jag fattade att NU VAR DET FAKTISKT DAGS. Det måste vara vattnet sa jag förvånat till Janne för under mina två tidigare förlossningar var de tvungna att ta hål på vattnet. Det sipprade vatten när jag gick på toaletten och inga bindor hade vi hemma, det skulle jag köpa efter förlossningen... Jag stoppade en frottéhandduk i trosorna och gick ner och ringde förlossningen på SÖS (Södersjukhuset i Stockholm). Talade om hur det låg till och berättade också att jag hade en tid på Ultraljudsmottagningen nu på morgonen klockan 8.30 då jag ju gått över tiden. Det blev bestämt att jag skulle åka dit och att de skulle kolla om det var vattnet som gått.

Vi skickade barnen till skolan och sa att "Det kanske blir idag ni får ett syskon...". På vägen in i bilen hade jag faktiskt lite värkar. När jag gick på toaletten hade även slemproppen gått och det var lite blodblandat vatten som sipprade. De gjorde sitt Ultraljud och mätte bebisen och kollade fostervattnet, sen skickade de ner oss till förlossningsmottagningen. Där fick vi göra CTG och kolla värkarbetet. Bebisen mådde bra men värkarna var ganska svaga, men dock regelbundna. De tilltog i styrka när jag reste mig upp. När värkarna kom så använde jag andningen som vi lärt oss på kursen, den djupa och långsamma.

Vi bestämde att vi skulle åka hem igen men fick även en tid för igångsättning på fredagen om värkarbetet inte började. Barnmorskan skulle meddela förlossningen att vi åkte hem men förbereda dem på att vi kanske skulle återkomma om några timmar. På vägen till bilen fick jag en del värkar och under hemresan också. Janne pratade i telefon hela tiden för han hade en viktig grej på jobbet, men han sa också att han troligen inte skulle vara anträffbar under dagen och ha de möten som var planerade...

Konstigt nog blev jag inte alls sur utan satt där bredvid och andades och tänkte mellan värkarna att "Idag skall jag föda barn" för så kändes det. Janne sprang in på Sabis och köpte bindor, nyponsoppa och Yoghurt som jag hade beställt. Jag satt kvar i bilen och andades, utanför bilfönstret gick människor förbi och gjorde sina vanliga saker och här satt jag i bilen och hade födslovärkar. Tänk om de visste det. Allt kändes så overkligt. Jag var liksom så medveten fast jag höll på att föda barn.

Vi kom hem ca 10.30 och jag gick och lade mig för att vila under latensfasen som jag lärt mig. Det var inte skönt att ligga ner så jag satte mig upp i sängen lutad mot kuddar. Janne packade det sista och kom sen och satt bredvid mig och andades och masserade min korsrygg och gav mig soppa och vatten. Värkarna kom regelbundet ca var 5:e minut nu men var inte så långa, så där en 30-40 sekunder och det fungerade bra med andningen. Jag turades om att sitta i sängen, på sängkanten, och stå lutad mot en hög byrå. Jag hade också en vetevärmare på magen, vilket var jätteskönt. Efter en dryg timme ville jag duscha. Jag satte mig på en pall i badkaret. Janne satt bredvid och andades med mig samtidigt som jag duschade mig där det gjorde som mest ont.

Vid 12-tiden så började värkarna bli intensivare och jag klev upp och fortsatte i sovrummet med andningen. Jag andades fortfarande den långsammare andningen tills Janne sa till mig att jag skulle börja andas snabbare då värkarna tilltog i styrka (vilket jag själv inte hade tänkt på.)

Värkarna var fortfarande ganska korta ca 40 sekunder och jag kommer ihåg undrade när de skulle bli längre så att de skulle göra mer nytta. Ca 13.00 fick jag en värk som varade i flera minuter tror jag, jag minns bara att jag tappade kontrollen och fick panik och inte visste vart jag skulle ta vägen, jag skrek till Janne att nu måste vi åka in och jag kommer ihåg att jag blev jätterädd eftersom det tryckte så neråt.

Janne ringde taxi och därefter SÖS och när vi kom in i taxin och chauffören frågade vart vi skulle svarade Janne att han inte visste... Det var fullt på SÖS och de skulle ringa tillbaka men vi skulle antingen till Huddinge!!! (från Saltsjöbaden) eller Karolinska. När de ringde tillbaka visade sig att det var till Karolinska vi skulle. Taxichauffören fixade dispens att köra extra fort och han brände 160 på motorvägen och alldeles för snabbt på centralbron, och det märkliga var att jag var så medveten trots att värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum nu. Jag andades och drack små klunkar med vatten hela tiden. Jag kommer också ihåg att jag sa att han inte fick krocka och han svarade att han hade full kontroll. (Hädanefter kommer jag alltid att tänka på min resa till förlossningen när jag åker på Klarastrandsleden...) Särskilt när den är igenproppad.

Vi kom fram till förlossningen 13.45 och jag fick komma in i ett undersökningsrum där en oerfaren undersköterska tog in mig och började ställa frågor mitt under en värk. Jag låtsades inte höra och Janne sa åt henne att hon fick vänta tills värken var över. Till slut kunde hon undersöka mig och sa de magiska orden: Öppen 10 cm!!! Jag såg att Janne blev tårögd och själv tänkte jag bara: Är det sant??? Är det verkligen sant? Har jag verkligen klarat av värkarbetet hemma?

Jag fick komma in på ett förlossningsrum direkt och frågade om igen om det var sant att jag snart skulle föda mitt barn? Kunde det verkligen vara så? Hade jag verkligen gjort hela jobbet hemma och i bilen? De satte mig i en säng men då sa jag att jag ville prova förlossningspallen och den hämtades in och jag tog plats, med Janne tätt bakom mig. Allt kändes så otroligt bra förutom att jag var lite rädd för krystningen som jag alltid upplevt som det svåraste faktiskt.

Jag sa vad jag kände och att jag var rädd men de sa att det behövde jag inte vara och berömde mig och sa att snart var det ju klart. Trots det hade jag lite svårt att krysta kände inga riktiga krystvärkar och när jag fått några värkar och försökt krysta utan att det blev så mycket gav barnmorskan mig ett stick i benet så krystvärkarna skulle stimuleras och så sa hon att jag kanske skulle lägga mig på sidan, men då kände jag en värk och tänkte att nu SKA "han" ut och då blev det annorlunda.

Jag krystade och när huvudet stod i öppningen så skrek jag visserligen på hjälp men flåsandades också precis som jag blivit lärd. Svetten rann i floder om mig och Janne hade fullt sjå att hålla emot då jag tryckte mig bakåt med all kraft samtidigt som jag krystade. Så kände jag i min smärta att huvudet gled ut och sedan resten av bara farten, sälkänslan, och så var bebisen ute och fick komma upp på min mage. Smärtan tog slut och nu var det bara vi. Janne sa Det var en pojke va? till barnmorskorna, men de sa att de inte visste och vi kikade under handduken och jag såg en utväxt och sa men vad är det där? Det var ju pungen, men jag kopplade inte alls det eftersom jag var så inställd på en flicka. "En pojke" utropade jag och Janne log lyckligt mot mig.

Efteråt kände jag mig så bra! Helt närvarande, även om det var lite chockartat att det gick så fort, stark och otroligt duktig. Barnmorskorna sa också att de tyckte att jag var fantastiskt duktig både nu efter och under förlossningen och det kändes ju också bra att få höra det. Det var en sådan känsla! Jag har aldrig förut känt mig som en superkvinna men det var ju just det jag var! Jag hade fött helt utan smärtlindring och det hade gått så bra! Det visade sig också att jag knappt spruckit något heller så jag slapp bli sydd.

Det var en drömförlossning och nu efteråt har jag förstått att jag verkligen måste ha kapat smärttopparna med andningen hemma. Och när värstingvärken kom måste det ha varit där vid 7-8 cm då huvudet åkte ner och jag undrar om jag inte öppnade mig flera centimeter bara på den värken.